fbpx

Policy för cookies

Vi använder oss av cookies på emmausstockholm.se
Här kan du läsa mer om varför vi gör det, och hur du kan stänga av möjligheten till cookies.

Tystnad och kritik om Västsahara när Marocko granskas

Foto: UN Photo/Jean Marc Ferré

”…OHCHR remained concerned at reports of undue restrictions imposed by Morocco on the rights to freedom of expression, peaceful assembly and association in Western Sahara, and of unnecessary and disproportionate use of force by Moroccan security forces to disperse protests, house raids conducted without warrants, harassment and arbitrary arrests, including of journalists, lawyers and human rights defenders, and detentions, unlawful and arbitrary surveillance, intimidation and destruction of property. He noted reports of torture, ill-treatment and medical neglect in prisons…”

Så skriver FN:s Generalsekreterare till FN:s Råd för mänskliga rättigheters (OHCHR) granskning av Marockos mänskliga rättigheter (UPR) i november 2022. Den mest grundläggande rättigheten för ett folk är rätten till självbestämmande. Marocko har förnekat västsaharierna den rätten i snart 50 år.

Så vad är UPR? Universal Periodic Review (UPR) är en FN-mekanism som regelbundet gör granskningar i syfte att förbättra situationen för mänskliga rättigheter i FN:s medlemsländer. Länder granskas i cykler om fem år. Under ett offentligt sammanträde får landet redovisa sina åtgärder och motta andra staters rekommendationer på förbättringar. Dessa ska sedan följas upp vid nästa tillfälle. 

UPR beskrivs ibland som ett högdiplomatiskt spel, där utrikespolitiska aspirationer och allianser har större påverkan på rekommendationerna som ges än den faktiska människorättssituationen i landet som granskas. Men UPR kan också ses som FN:s enda mekanism där alla medlemsländer i praktiken har lika stort utrymme. Alla kan lämna frågor och rekommendationer, och under sammanträdet har alla en minut på sig att tala. 

År 2008 var Marocko ett av de första länderna att granskas efter införandet av UPR. Därefter har landet granskats 2012 och 2017. Historisk har Marockos ockupation av och agerande i Västsahara väckt mer uppmärksamhet under UPR än i FN:s Generalförsamling eller Säkerhetsråd. Detta från såväl medlemsstater och FN-organ som civilsamhällen. Trots det har det varit oerhört svårt för västsaharier att medverka i processen. Västsahara är inte en medlemsstat som kan föra sin talan i FN-sammanhang. Civilsamhällesorganisationer kan tala under UPR om de ackrediterats, något som är omöjligt för västsahariska organisationer då de är olagliga i ockuperade områden och därmed inte ens har ett organisationsnummer. Aktivister stoppades dessutom rent fysiskt från att delta redan 2008. Då konstaterade FN i sin rapport inför UPR att 14 västsahariska aktivister fått sina pass beslagtagna och belagts med utreseförbud. Deras deltagande i UPR var enligt Marocko nämligen att “delta i aktiviteter som var fientliga gentemot Marockos territoriella integritet”.

Antalet länder som lämnat rekommendationer kopplade till Västsahara under Marockos UPR har dock ökat för varje cykel. 2008 lämnades inga rekommendationer (ska dock tilläggas att enbart 16 rekommendationer lämnades in totalt, numera är det uppåt 250 stycken per tillfälle) på ämnet. 2012 lämnade 6 länder rekommendationer och 2017 lämnade 11 länder rekommendationer.

I år sågs ett trendbrott, då antalet länder som lämnade rekommendationerna istället minskade till 10. Och det anmärkningsvärda är inte antalet i sig, utan att enbart Irland, Namibia och Sydafrika följde upp sina rekommendationer från föregående cykel. Däremot är det självklart glädjande att se att flera länder, inklusive små länder som Luxemburg, Timor-Leste och Vanuatu som inte tidigare nämnt Västsahara i sina rekommendationer, verkat tagit till sig den negativa utvecklingen i territoriet och utfärdar rekommendationer baserat på det. 

Rekommendationer om Västsahara till Marocko formuleras ibland som uppmaningar att säkerställa det västsahariska folkets rätt till självbestämmande eller att genomföra den 30 år försenade folkomröstningen om att bli en självständig stat eller inkorporeras i Marocko. Vanligare är dock att nämna bristen på yttrande-, förenings-, och mötesfrihet i Västsahara. Traditionellt har den senare typen varit vanlig hos de nordiska länderna. Men i år saknades för första gången helt frågor, dialog eller rekommendationer om Västsahara från något av de nordiska länderna. I stället valde Island, Norge, Sverige och Finland att för första gången lämna formella rekommendationer till Marocko om att avskaffa dödsstraffet. Den senaste avrättningen inom ramen för det formella marockanska rättsväsendet skedde 1993, och det finns inget de senaste åren som skulle tyda på att landet planerar återuppta detta. Men klart är att denna typ av rekommendationer som gäller teknikaliteter ofta ses som relativt ofarliga. 

Varför de nordiska länderna övergav en för Marocko mycket känslig fråga som ett begränsat antal länder lyfter, för att ansluta till de 25 andra länderna som tog upp ett dödsstraff som inte ens används, är en gåta. Speciellt då utomrättsliga dödsfall, påtvingade försvinnanden, godtyckliga arresteringar samt tortyr är vanligt i såväl Marocko som Västsahara. Speciellt drabbade är människorättsaktivister och journalister. 

Något som de nordiska länder, bortsett från Norge, inte heller valde att uppmärksamma är Marockos vägran att följa UPR-protokollet. 2017 var den sista UPR som innehöll vittnesmål insamlade av specialrapportörer som varit på plats i Västsahara. Generalsekreteraren uttryckte djup oro över “marockanska myndigheter trakasserier av västsahariska organisationer”. Vidare framkom att FN-rapportörerna själva hade övervakats av samma myndigheter när de besökte civilsamhällesorganisationer och brottsoffer i Västsahara. De hade även mottagit rapporter om att personer de träffat senare ska ha utsatts för repressalier. Kanske blev detta droppen för Marocko Man hade genomlevt tre cykler av kritik och nu även avslöjats med att ha övervakat FN-representanter. Att förbättra situationen i Västsahara var uteslutet, lösning blev därför att helt enkelt vägra släppa in rapportörer i territoriet.

Så när sammanträdet hölls i tisdags hade inga FN-rapportörer tillåtits besöka Västsahara på sju år. Redan innan sammanträdet ifrågasattes OHCHR p.g.a. att FN-sammanställningen innehöll betydligt mindre information om situationen i ockuperade Västsahara än tidigare cykler. Huruvida detta beror på inreseförbudet eller något annat vet vi inte. 

2008, 2012 och 2017 uttalade OHCHR/Generalsekreteraren att det västsahariska folket hade rätt till självbestämmande, och man oroades över framsteg inte gjorts. I år, för första gången, valde OHCHR som ansvarig för sammanställningen att inte ta upp rätten till självbestämmande, trots att bristen på denna är grunden till att det sker människorättsbrott i territoriet. 

Marocko förklarar sig sällan när Västsahara tas upp. I stället hävdar man, likt i tisdagens UPR-session, att länder som tar upp antingen självbestämmande eller enbart situationen för mänskliga rättigheter i Västsahara bryter mot reglerna eller är irrelevant för forumet i fråga. I tisdags avslutade den marockanska delegationen med att säga att UPR var fel sammanhang att diskutera Västsahara, kallade delegationerna som tagit upp saken för oerhört oseriösa och tackade alla länder som enligt dem följt proceduren genom att inte nämna saken.

Dessa “oseriösa” rekommendationer var dock väl underbyggda. När Irland använder sitt anförande för att uttrycka djup oro över att  “human rights defenders and journalists continue to be targeted for their work, and face intimidation, harassment, death threats, criminalisation, and physical and sexual assault, including in and in relation to Western Sahara” vet alla i rummet att det mer eller mindre är ett citat från såväl pressmeddelande från OHCHR i somras som tidigare rapporter till Säkerhetsrådet.

Frågan är hur de känns för dessa länder att motta beröm från en auktoritär stat för att man tystnat mot de brott de kämpar så hårt för att världen inte ska se?

Om Marocko ska fortsätta ges plats och respekt i FN-sammanhang måste landet börja följa FN:s resolutioner, andra länders rekommendationer och sluta kränka mänskliga rättigheter i såväl Västsahara som Marocko.

Om man ska ha förtroende för FN och dess mekanismer måste FN själva vara starkare gentemot länderna för att kunna genomföra sitt uppdrag. Det går inte att tvinga länder att ta emot FN-rapportörer. Men om de väljer bort dessa bör det påverka utfallet av landets UPR. Det är inte rimligt att övriga delegationer, som i tisdags, gratulerar dem för en väl genomförd process, när alla är medvetna om att de vägrat följa delar av den. Länder måste ta sin roll på större allvar än så.