Policy för cookies

Vi använder oss av cookies på emmausstockholm.se
Här kan du läsa mer om varför vi gör det, och hur du kan stänga av möjligheten till cookies.

Inga mänskliga rättigheter i ockuperade Västsahara

I dag är det 70 år sedan FN:s deklaration för mänskliga rättigheter antogs. Vi har träffat den västsahariska aktivisten Mohamed Balla som lever under ockupationen av Marocko och som dagligen får försvara sina och västsahariernas mänskliga rättigheter.

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter bygger på övertygelsen om att alla människor är födda fria och med lika värde. Det gäller för alla människor över hela världen. Trots det så kränks västsahariernas mänskliga rättigheter dagligen på olika sätt.

Foto: Juan Obregón

Mohamed Balla är född och uppvuxen i Västsaharas huvudstad El Aaiún som ligger i den, av Marocko, ockuperade delen av Västsahara. Han berättar att han har varit aktivist så länge han kan minnas. Redan som liten upplevde Mohamed och de andra västsahariska barnen rasism och diskriminering mot västsaharier i skolan. När Mohamed kom hem från skolan satt hans föräldrar och lyssnade på västsaharisk radio i smyg. Det han hörde på radion var totalt motsatt av det han lärt sig i skolan av marockanska lärare.
– Jag är övertygad om att startskottet till min aktivism skedde där. Vi var minderåriga och tvingades bära på en stor hemlighet, vi fick inte prata öppet om västsahariernas befrielsekamp eftersom att det var för farligt. När jag fyllde 13 år började jag engagera mig mer aktivt och deltog i möten och sökte mer kunskap, berättar Mohamed Balla.

Trots att västsaharier utsätts för diskriminering och riskerar att fängslas och torteras om de står upp för västsahariernas rätt till självbestämmande så är Mohamed fast besluten att bo kvar i det ockuperade området.
– Jag har funderat på att flytta till flyktinglägren i Algeriet, men bestämt mig för att stanna kvar här och kämpa för våra rättigheter. Det är ju inte jag som ska flytta dit, det är ju alla västsaharier i flyktinglägren som ska få komma tillbaka hem. Det är en misär att bo i flyktinglägren, men dom utstår det för att en dag kunna leva ett värdigt liv i ett fritt Västsahara, säger Mohamed.

Mohamed Balla har blivit arresterad av marockansk polis två gånger. Första gången var 1998 när han var 18 år och gick i gymnasiet. De var några klasskompisar som arrangerade en demonstration mot ledningen på skolan. De blev anklagade för att tillhöra den västsahariska befrielserörelsen Polisario och blev arresterade.
– Jag spenderade tre dagar under tortyr fast att polisen egentligen visste att det inte var någon politisk demonstration vi arrangerat. Därefter beslutade de marockanska myndigheterna att jag inte skulle få äga något pass. Inte förrän tolv år senare, år 2010, fick jag ett pass igen, säger Mohamed.

Den andra gången Mohamed blev arresterad var i augusti 2005. Han hade deltagit i en demonstration för västsahariernas rätt till självbestämmande. Demonstrationen avbröts när kravallpoliser, underrättelsetjänsten och civilpoliser stormade torget där demonstrationen pågick. Allt fångades på film och spreds i internationella medier.
– Demonstrationen skedde i maj, hela sommaren efter demonstrationen höll jag mig gömd eftersom att det fanns en häktningsorder utfärdad mot mig. Den 8 augusti hittades jag och arresterades. Jag blev torterad direkt på gatan innan de körde mig till polisens högkvarter och två av mina tänder krossades. Under tre dagar utsattes vi för tortyr och förhör. Vi fick knappt ha några kläder på oss och vi fick ingen mat eller dryck. Den 11 augusti tvingades vi skriva under falska bekännelser och ställdes därefter inför rätta i tribunalen i El Aaiún. Vi blev anklagade för att ha ordnat en demonstration utan tillstånd, för att tillhöra kriminella gäng, för att ha attackerat poliser och för att ha haft kontakt med utländska rörelser. Vi nekades att anlita försvarsadvokater och att få medicinsk hjälp för de skador som uppstått under tortyren, säger Mohamed.

Mohamed blev placerad i det ökända ”Svarta fängelset”. Han berättar att trots att fängelset har kapacitet för 260 fångar var det 920 personer som var placerade där samtidigt.
– Människor låg som sardiner på varenda yta i cellen och på toaletterna. Redan andra dagen i fängelset mötte jag 14 politiska fångar som var inne på sin tredje dag i en hungerstrejk. Jag anslöt mig direkt. Hungerstrejken blev den längsta som någonsin pågått i den västsahariska kampen, vi åt inte på 52 dagar, säger Mohamed.

Mohamed lärde sig snart hur det interna systemet fungerade inne i fängelset. Med hjälp av sin syster och en tjänsteman fick han en kamera insmugglad. Han tog bilder på det överbefolkade och omänskliga fängelset som hans syster sedan spred till FN, internationella medier och organisationer. Bilderna ledde till att Marocko fick många påtryckningar från det internationella samfundet. 12 olika kommissioner försökte besöka området för att undersöka saken, men de blev alla utkastade direkt på flygplatsen av den marockanska regimen.
– Det var samtidigt som hungerstrejken pågått ett tag. Några av de strejkande började falla i koma och kördes till sjukhuset och fick dropp. När de vaknade och såg att de fått dropp drog de ut slangen eftersom att de föredrog att dö framför att åka tillbaka till det svarta fängelset och leva under de omänskliga förhållandena, säger Mohamed.

Mohamed fick ett två år långt straff, men släpptes efter åtta månader. Troligtvis på grund av påtryckningar efter att bilderna hade läckt och hungerstrejken fått internationell uppmärksamhet. Trots Mohameds erfarenheter av våld och tortyr fortsätter han att demonstrera för ett fritt Västsahara.
– Vi lever under ockupation av Marocko så vi måste demonstrera, vi har inget annat val. Att stå upp för västsahariernas rätt till självbestämmande är också en historisk och moralisk skuld som vi har gentemot alla martyrer som dött på grund av ockupationen och alla de oskyldiga politiska fångarna som har suttit och än i dag sitter av straff. Vi har ingen framtid så länge vi är under ockupation. Enda hoppet som finns för västsaharier är att vi får den självbestämmanderätt som vi lovats, avslutar Mohamed.