Policy för cookies

Vi använder oss av cookies på emmausstockholm.se
Här kan du läsa mer om varför vi gör det, och hur du kan stänga av möjligheten till cookies.

En röst från de västsahariska flyktinglägren

Lalti Jalil, som är volontär för den västsahariska studentorganisationen UESARIO, berättar om krossade drömmar, utmaningar och livet i flyktinglägren. Hon studerar i Algeriet och drömmer om att en dag kunna försörja sig själv. 

Lalti Jalil. Foto: Juan Obregón.

Lalti Jalil som är uppvuxen i de västsahariska flyktinglägren, är för första gången på besök i Sverige, det är första gången hon rest utanför Algeriets gränser. Hon är i Sverige i två dagar, för att sedan ta sig vidare till Bryssel och delta i en interparlamentarisk konferens om EU och Västsahara.
– Det är en obetalbar känsla att få resa hit och att få göra någonting bra för sitt land, säger Lalti.  

På konferensen kommer hon representera UESARIO som arbetar för att ge västsahariska studenter en röst. De syftar till att förmedla studenternas situation och problem, samt att dokumentera och sprida information.
– Vi representerar studenter i lägren, i det ockuperade området och de som studerar i andra länder. Vi vill förena studenter och berätta deras historier vidare. Alltför många studenter i det ockuperade området har dödats när de manifesterat för ett fritt Västsahara, säger Lalti.  

Flyktinglägren ligger i en tidigare helt obebodd del av Saharas öken. På sommaren kan temperaturerna stiga upp till 50 grader, medans det på vintern är nollgradigt.
– Ett stort problem för människorna i lägren är klimatet och naturens krafter. Vi har haft perioder när det regnat så mycket att våra hus sköljts bort. Det är en risk att bo där. Även när det stormar så tar stormen med sig mycket. Efter ett sånt oväder får vi börja om och bygga upp allt från början igen, säger Lalti.  

Det är en karg plats i öknen som lägren är belägna på. Trots att västsaharierna gjort ett enormt jobb med att bygga upp lägren så att det går att leva där är det många saker som fortfarande saknas.
– När jag kom till universitetet i Algeriet såg jag för första gången träd, affärer och parker. I lägren finns inget. Det finns inga offentliga platser där vi kan sitta och umgås. Det finns inga restauranger, säger Lalti.   

Lalti säger att hon är tacksam över sina föräldrar som gjort det möjligt för henne att studera i Algeriet. Och att hennes mål är att hon ska kunna försörja sig själv och inte vara beroende av dem ekonomiskt.
– När jag har studerat klart måste jag ta ställning till ett dilemma. Hur jag än gör krossas mina drömmar. Antingen väljer jag att vara med min familj, men då måste jag bo i lägren och kan inte arbeta för det finns inga jobb, eller så åker jag utomlands och arbetar och tjänar mina egna pengar men då måste jag vara ifrån min familj, säger Lalti.   

Det är inte bara Lalti som våndas över beslutet att återvända till lägren eller ge sig ut för att förverkliga sina drömmar och skapa förändring.
– Det finns inga hela familjer i lägren, alla har någon familjemedlem som rest iväg för att studera eller söka jobb. Alla har drömmar och vill så mycket men i lägren finns inga möjligheter. Jag har en kraft i min kropp som jag vill använda för att skapa förändring, säger Lalti.  

Längtan efter ett fritt Västsahara är stor. Lalti berättar hur västsaharierna varje dag ger sig ut för att demonstrera och kräva att Marocko släpper de politiska fångarna.
– Det enda vi ber om är att vi ska få bestämma över oss själva. Vi ber inte om mycket, bara att få våra rättigheter tillgodosedda. Vi vill ha rätt till självbestämmande, det är allt vi kräver, säger Lalti.